Första dagen kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Sedan lyckades jsg stänga in min sorg. På utsidsn såg jsg ut som allt var brf men innom mig grät jag. Mins ögon kan skratts o min mun kan le men sorgen i mitt hjärta ksn ingen se. Jag tog det hels jävligt hårt.

Så fort jag e ensam så dläpper jag fram allt. Då lägger jag undan masken. Kan beskriva känslan som om jag vill hoppa framför tbanan. Nej jag ska integöra d. Försöker bara beskrivs hur jag känner för er.

Nu e jag ej ensam i personaltummet längre så nu blir det att ta ett djupt andetag