Killtokig har jag varit enda sedan jag var liten men inget har varit speciellt allvarligt. Men när jag var 12 så hände det. Många anser att man inte kan vara kär som 12 åring. Bullshit säger jag. Bara det att en 12 åring kanske inte tänker "åh vad jag vill ligga med han"

Det började en ny kille i min klass i 6an. Inget nytt. Vi hade fått nya varenda år nästan. Dock skilde han sig från de andra. Han var snäll och behandlade alla lika. Han var smart så när han var klar med sitt så hjälpte han de andra. Även mig. Vilket förvånade mig. Jag var van vid att folk var taskiga mot mig. Han kramade mig till o med i kramleken. Det kändes speciellt.

Den dagen jag förstod att nått höll på att förändras så var jag på skolan tidigt. Jag var hos pappa och ibland gick jag tidigare till skolan istället för att sitta hos han och häcka. Jag satt ensam i korridorren och tittade på papperet på dörren till klassrummet. Vi hade fått ta med en bild på våra huvuden och sen fått rita en kropp. Vissa hade en bild på sig som liten. Han hade dock en ny. Jag gick fram och tittade på den och sen pussade jag på honom.
Nått nytt hände.

Det där e över om 1 år, högst sa vissa. De hade fel. Visst han kände inte samma sak men han förändrades inte när han fick veta. Han var fortfarande samma goa Andreas. Jag hade som tradition att skicka honom 2 kärleksbrev per år. En vid sommaren och en på vintern har jag för mig.

Kan medela att som 12 åring var jag nära på att försöka mig på självmord. Mobbad sedan 4 års ålder. Men så blev jag kär. Man kan säga att han räddade mig.

Låten "När jag ser dig le" med Vikingarna kommer alltid att påminna mig om honom.

På högstadiet så satt jag en dag på en bänk med min dåvarande kompis Ida o hennes polare Anna. Anna brukade reta mig. Andreas cyklade förbi
Anna: Oh Maria där e Andreas
Då cyklar han in bakom bänken och stannar
Andreas: Sluta reta Maria
Anna: oh Maria e du kär i Andreas
Andreas: Det är inget mysterium
Sen cyklade han iväg. Jag minns fortfarande det där klart.

Åren gick och vi började gymnasiet. Vi valde olika program men hamnade på samma skola så jag fick se han ofta ändå. På avslutnings kvällen från 1an så gick jag på stan med några när Andreas rusade ifatt mig och gav mig en kram. Jag blev så glad så jag blev gråtfärdig.

Det hade gått 5 år nu och jag var fortfarande kär men nu skulle jag förlora honom. Visst jag hade aldrig haft honom men ändå. Han hade funnits där. Han hade bestämt sig för att lämna stan. 2 år senare såg jag honom igen. Det var dags för studenten och min gamla klass träffades. Andreas var där. Han var den förste jag såg. Nått fanns kvar men det var inte mycket. Jag höll kollen på honom så mycket jag kunde. Sen gick åren igen och den gamla klassen skulle fira 10 år. Jag gick bara dit för Andreas skull. Om han skulle vara där. Jag var nyfiken hur han såg ut nu. Han var sig lik men äldre såklart. När jag skulle gå hem så gick jag fram till honom där han satt och sa "Det var kul att ses igen" och gav honom en kram innan jag vände och gick hem.