Fredag
Jag fick frågan om att skriva lite om min höst nu inför finalen och min första tanke är, hur ska jag hinna med det?
Den tanken har slagit mig många gånger, varit på mina tränares läppar och skrivits i press samt sociala medier från starten av "Idol".
Jag undrar fortfarande hur allt gick till och vart hösten tog vägen. Jag älskar min fotboll och har dedikerat mitt liv till sporten. Jag älskar musiken och den har hjälpt mig igenom livet när det varit tungt och alltid funnits där för mig. Två passioner som jag vägrar släppa taget om.
Jag hade en stor rädsla om hur det skulle gå att kombinera. Kommer jag orka resa så mycket i höst? Det måste vara omöjligt?
Jag vill ju inte tappa min plats i laget, inte slänga bort min karriär som jag kämpat i 24 år för att bygga upp.
Även fast jag tänkte och vände på alla stenarna så fanns det alltid i mitt bakhuvud att det kommer gå, den här chansen kommer aldrig igen. Ta den Kev! Så jag sa ja till audition, slutaudition, kvalveckan och fredagsfinalerna. Tack för att ni har gjort det möjligt för mig att medverka i mitt livs resa, både "Idol", GIF Sundsvall och ni som röstat.
Väl inne i "Idol"-bubblan pendlar man mellan alla möjliga sorters känslor. Jag och de andra idolerna blir hyllade ibland och efter det kan man åka på den värsta sortens kapning som finns.
En attack när man står själv på en tom scen och är helt undrande över ifall det man nyss sjungit lät bra?
Någonstans har man en känsla över hur det gick så klart, som min kvalvecka där jag visste själv att jag hade varit ute i mörkret i ett land utan karta och kompass, snackade inte språket och kunde inte hitta hem. Jag visste att det skulle hagla kommentarer från juryn.
Kissnödig cowboy är väl den jag minns bäst. Så vad gör jag nu när folket där hemma skickar mig vidare, ger mig en andra chans. Jag gick upp fredagen efter och körde U2 "Pride (In the name of love)" och fick känna att när natt blev dag så var jag inte utomlands utan hemma.
Känslan att erövra sin rädsla att misslyckas är något alla borde få uppleva! Det kan vara en av de bästa ögonblicken i ens liv!
Det var det för mig. Hösten har därefter pendlat upp och ner. Bra framträdanden blandades för min del med små misstag här och där. Jag har sjungit inför folk på ett kasino i fjol och på någon skolavslutning för länge, länge sedan men aldrig stått på en riktig scen och sjungit som jag gjort denna höst.
Så ge mig er kritik juryn, hatarna där ute - men jag vet själv mina gränser och vad jag kan sätta för förväntningar på mina egna axlar utifrån att allt detta som "Idol" varit har varit helt nytt för mig.
Därför ser ni mig le när jag får kritik som kanske inte alla skulle orka med.
Vi är med i "Idol", vi är inte färdiga artister. Många i tävlingen har kanske kommit längre än mig i sin utveckling på scenen men jag har lärt mig mycket under denna tid och fått göra det i 1000 km/h.
Nu ska jag få sjunga i Globen! Något jag har alla som röstat på mig att tacka för. Tack till er ni är helt underbara! Utan er hade jag inte stått där inne!
Till sist vill jag bara tillägga att min resa har handlat mycket om mig och det som stått i medierna, men min familj och flickvän har varit med på hela resan.
Min bror är min bästa vän och utan honom hade jag nog inte varit den jag är i dag.
Min flickvän är nog världens starkaste kvinna och min bättre halva.
Och mamma och pappa är mina idoler så tack till er, ni är min värld!
Nu ska jag ladda för Globen och klura på vad jag ska säga till Robbie Williams!
// Kevin Walker