Nu ska jag vara ärlig i denna öppna blogg. Ni som ogillar mig ska få njuta nu för I dont care. Jag är inte mer än människa.

Det är mycket nu. Allt läggs på hög. Jag försöker leta fram små ljusglimtar som kan få mig att hålla mig uppe. Jag gråter så jag får ont i huvudet. Jag gråter varje dag (värst idag), mitt blodtryck är hemskt, jag är snurrig och jag gör allt för att det ska bli bättre men hela tiden går det emot. Jag kämpar, jag vill verkligen.
Nån skrev i sin status i går på fb att gud straffar dem som förtjänar det. Mitt straff började som nyfödd. Då kan man ju undra vad man har gjort gud då. Nu är jag 30 och har insett att jag måste göra nått. Men när allt går emot, hur man än kämpar, ja då blir det så här. Det finns en gräns för vad en människa orkar