Jag har varit knäkt i flera dagar. Så deprimerad och inget har fått mig glad. Och mitt i allt blev jag sjuk oxå. Kändes som jag inte orkade me mitt liv längre. Var så less på allt. I flera dagar kändes det som jag inte skulle orka mer. Tårarna bara ran. Mina vänner fanns där och jag vet att de vill mig väl men hur mycket jag än ville bli glad så gick det inte. Mina vänner jag älskar er så *kramar om*. Men så hände nått.

I går fick jag ett mail från en person som jag saknar så fruktansvärt. En av världens underbaraste killar. Finns ingen som han. Så underbart go och fin e han. Den 11 juli så är det 2 år sedan vi sågs sist. Och det var även länge sedan man hörde nått från honom. Och plötsligt dimper ett mail ner. Jag blev förvånad och jag kände hur jag började le. Och det kom flera mail. Och jag kände att det hemska jag känt innom mig började avta. Att några mail kan göra en så glad. Att en person kan betyda så som han gör (nej jag är inte kär i honom men han betyder massor).

Om han ändå visste hur underbar han är. Om han ändå visste hur mycket han betyder för mig. Om han ändå visste hur speciell han är. Han lyser upp mitt mörker och knappast bara mitt. Finns så mycket jag vill säga om honom men jag hittar inte orden. Jag hoppas han vet att om han skulle behöva någon så finns jag här för honom. Och vad som än händer så kommer jag aldrig att glömma honom.

Så i natt när jag gick o la mig så hade jag ett leende på läpparna och jag mådde inte lika hemskt som jag gjort det senaste dagarna och det är tack vare honom.

Patrik du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta <3