Dikter kan framkalla bilder. Stina skrev en dikt.

 En ensam jungfru i fönstret sitter.
Längtar efter sin tappre riddare.
Månen lyser upp natten.
Hon har ögonen fyllda av tårar.
Ack döden har tagit honom bort.
Av fasa hon rycker till.   
Ty en ugglas hoande fyller natten  

Av det ser jag henne sitta vid sitt fönster och en uggla utanför i ett träd.  En tår rinner sakta ner för hennes kind. Jag ser en kille (som jag inte tänker nämna vid namn) som i en dimma uppe på natt himlen bland några små stjärnor. Hon sluter ögonen lite och öppnar dem igen och fortsätter titta upp mot himlen. Bilden är borta. Allt är mörkt, tyst och tomt